Den lillas lilla liv...

Känns förjäkligt att gå och lägga sig på kvällen och känna att man verkligen inte vill att det ska bli morgon igen. För då vet man att man har en hel dag framför sig fylld av...ensamhet. Förut har det varit jobbigt att jobba hemifrån, ensam framför datorn. Kanske går jag ner till Konsum och bli glad av den mänskliga kontakt jag får med medelålderskvinnan som jag råkar krocka med mellan de trångt ställda hyllorna. Det handlar inte om mer än ett försynt "ursäkta mig". Men orden kommer i alla fall från en människa av kött och blod. Sedan får man gå till kassan och säga "tack" till kassören/kassörskan. Yay!!! Dagen är gjord!! 

Men det är inte roligt längre!!!

Det har gått från jobbigt till rent fruktansvärt!! Det är som att vara arbetslös och gå hemma, fast ändå inte. Men det är så galet ensamt så det finns inte ord att beskriva det med!

Från att ha varit en person som aldrig var hemma för att jag sprang på möten på kåren, hängde/jobbade på kåren, var och tränade och träffade Norslundsmaffian. Jag var ju aldrig hemma...till ett socialt umgänge på 3 personer!! Medlålderskvinnan på Konsum, kassörskan och Erik. Det är inte nog för tillfredställa mitt sociala behov! Jag håller på att svälta på grund av brist på socialt liv! Vet du vad som händer när man har brist på det? 

Man blir OTROLIGT nedstämd. Jag vill inte göra något. Nu tycker jag nästan att det är jobbigt att gå ut bland människor. Jag har blivit så van min ensamhet att den har nästan blivit "normalt" att sitta ensam. Man blir knäpp av att vara ensam! Det är vad man blir...KNÄPP!!

Det är inte roligt längre!!!