Den lillas lilla liv...

Jag har påbörjat att installera mig här i Stockholm nu. Jag har anmält mig till blodgivningen och planerar att åka dit nästa vecka. Så himla bra att man kan beställa papprena från sin förra blodgivningscentral så att man slipper genomgå provtagningen en gång till. Inte för att den var värst hemsk...bara att det tar tid innan får börja ge blod.

Jag tycker om de dagarna jag ska ge blod, för då brukar jag gå upp i tid och äta frukost (jag äter ju aldrig frukost annars), äta ordentligt måste man göra om man ska ge blod. Annars går det inte så bra och man får mindre bra blod. dessutom ger det mig en den där känslan att man har gjort något bra. den där klappen på axeln. När man ger blog får man ju poäng varje gång också. Så att man kan samla till ett Lasse Åhberg-glas, ljuslykta från iitala eller liknande. Även fast galsen är fina och så känner jag inte att jag vill ha nått för att hjälpa andra. Om man ska ha något för att hjälpa, då försvinner den där känslan av att ha hjälpt någon. Så jag ger bort mina poäng till Barncancerfonden istället. Då får jag en dubbel klapp på axeln och jag mår bra, fast lite ont i armen.

Men det bästa med att få ge blod...det är fikat efter. När man få mysa och sätta sig i cafeterian och ta en macka och ett glas juice. I Falun där jag gav förut var det inte lika bra som i Karlstad där jag gav innan jag hamnade i Falun. Där fick man en sån där Sanwich från Wasabröd...not so fun!! Och en liten festis. I Karlstad fanns det äppeljuice i behållare, apelsinjuice, vatten, kaffe, frallor med ost eller skinka och naturligtvis frukt. Dessutom också dagens tidningar. Kunde man sitta där och mysa med alla andra som hjälpt någon, kanske räddat livet på någon. Hoppas det är bra på Södertappen, men det ska vara en utav Sveriges bästa och moderna blodcentraler. Så det är nog ingen fara!

Ett utav de mest hemskaste men också roligaste blodcentralen-minne jag har är när jag gav blod i Falun. Sköterskan som skulle sticka mig fick inte riktigt in nålen i artären så hon stod och grävde i min arm och det gjorde GANSKA ONT. Jag kände att jag blev kall och varm på samma gång och en aning illamående. På samma gång kommer en kille in, macho som få, typ a`la jag bär med mig ett kylskåp var jag än går och jag går så brett isär med benen för att få plats med min stora uttrustning. Den stora killen skulle gabska snart bli en ganska liten kille...
Sköterskan sade:
- Jag säger till när jag sticker
- Nu sticker jag.
- Ao!!
Det var mitt livs kvinnligaste manliga "Ao!!" jag hört. Den stora killen med kylskåpet och utrustningen var inte så jäkla kaxig längre. Där jag låg jag med armar med ett stick i en utav dem och två i andra. Plus att en blodgivningsnål grävt runt i ramvecket i ena också. Jag såg ut som en sprutnarkoman i armvecken i 1 vecka efteråt. Blåmärket täckte hela armvecket. Provtagningsnålen är ju väääldigt mycket tunnare...så jag undrar hur liten den stora killen med kylskåpet och utrustningen blev när han var på återbesök =D