När hände det här!?!
Det är hemskt vad rädd man blir för sig själv när man kommer på sig själv med att helt plötsligt gå och tänka att man längtar till den dagen man ska skaffa barn.
Var på en hantverksmässa idag. Där fanns underbara små söta klänningar till en människa med betydligt mindre storlek än jag själv. Och jag tänkte för mig själv där jag stod och kände på och beskådade de bedårande klänningarna - "Åhhhh, tänk om man hade en liten flicka att köpa söta kläder till." När jag gått förbi flera bås där det fanns bedårande klänningar, identifierade jag ett mönster i tankegångar och känslor hos mig själv. Hmm...jag bara inbillar mig.
Träffade senare på en bekant som för 3 veckor sedan fick en liten Alexander. Sååå söt! Kom sedan på mig själv att stå och prata barnkläder med min bekanta och vad sött det vore med en dotter iklädd de små bedårande blårutiga små klänningarna som fanns på mässan, samt att prata om hur det var att föda barn. Jag har alltid varit rädd för att i framtiden behöva föda barn. Jag har bara hört en massa skräckhistorier. Dessutom, jag vill inte ha riskera att få ett fult ärr på min mage!!! Men dessa tankar var helt som bortflugna. Jag stod där och längtade till den dag det blir min tur.
När jag sedan fick lite distans till känslorna och tankarna omkring barnafödande, blev reaktionen - "när hände det här!?!" Hur kom dessa känslor in i mitt liv? Den biologiska klockan har startat!! Herre gud!! Jag har börjat bli gammal!!
Vägval
Kommer jag att vara olycklig resten av mitt liv nu?
Är det det här livet går ut på?
Jag måste välja en utav vägarna. Båda vägarna är svarta och mörka kommer att göra mig olycklig.
Väg A - denna vägen är svart som natten. Inte bara mitt hjärta kommer att krossas utan även en andra persons hjärta. Jag kommer däremot ha en chans att nå mina drömmar, en dag kunna få mitt drömjobb.
Väg B - även denna väg är svart...kanske drar den mer åt grått. Denna väg innebär kärlek, men kanske olycka då jag har mindre chans att nå mina drömmars mål.
Jag hoppas nu på att den ljusa vägen skall byggas...
Varför får man inte bara vara fullständigt lycklig någon gång? Är det det här livet går ut på? Att vara liiiiite olycklig livet genom...i så fall var livet en jäkla dålig uppfinning.
Guldklimparna är de som inte ser...
Anledning till att jag saknar mina små guldfjädrar är att jag insett att jag inte har några guldfjädrar där jag är just nu. Här finns bara orörliga guldklimpar på marken som aldrig ger någon respons. Här känner man sig bra ensam, ensam i en värld omringad av massa oseende guldklimpar. Här finns inget guldstoff som förgyller vardagen med sin närvaro. Här är man bara osedd. Eller så låtsas guldklimparna att vara oseende så att de slipper hantera och lyssna.
Saknar mitt guldstoffmoln...och nu är det utspritt över hela Sverige...
Ny kontakt med en gammal vän?
Mamma svarar:
- Gissa vem jag står här och pratar med!!? "M".
Det var en gammal klasskompis jag inte träffat på ca 10 år. Väldigt oväntat ska jag säga! Hon gick upp i rök för ett antal år sedan och kom nu fram igen som från ingenstans. Galet. Och där satt jag i Stockholm. Mamma lämnade över luren så att jag fick säga hej och prata en stund. Ibland slås man verkligen av hur olika vi utvecklas här i livet och hur olik vissa människor är en själv. Och vad små saker och händelser i livet gör att man skiljs och blir så annorlunda människor men på samma gång ändå förblir den personen man alltid varit. Jag lovade att jag skulle höra av mig, kanske ta en fika?
Sedan gick jag in till anställningsintervjun. Var svårt att uppfatta hur det gick. Vet inte ens längre om jag är så sugen på tjänsten...we'll see.
Imorgon bär det av hem till Arvika igen och släktkalas till min ära. Råkar fylla år på midsommarafton, men det är ingen som vill fira mig då. Så då får man fira någon annan dag. Kommer att bli gammal...25 år. Hälften av 50.
Vad som händer på midsommar vet jag inte. Trodde att jag eventuellt visste fram till idag. Jag blev dissad för några B-kändisar. Och det kan man ju förstå? Det var ju inget bestämt, vi hade ju bara pratat om det hittills. Kändisar är ju lite coolare...
Vet inte varför...men nu har jag skapat en igen
Jag vet inte riktigt varför jag skapat denna bloggen egentligen...Jag har åtskilliga gånger försökt skapa bloggar, men jag skriver aldrig i dem, finner aldrig nått som jag tycker är vettigt att skriva i min blogg. Då känns det ju jäkligt meningslöst att ha en, eller hur?
Men alla andra har ju bloggar!? Jag kan ju inte ha mindre att skriva om än alla andra har? Eller? Jag fyller väl inte mitt liv med så lite liv, att jag inte har något liv i livet att skriva om? Eller har jag det? I så fall vore det hemskt tragiskt. Jag måste överbevisa mig själv att jag har fyllt mitt liv med...nått. Såå...nu har jag i alla fall skapat en blogg IGEN.
Det är lugnt...den försvinner nog snart...som alla tidigare bloggar.
