Det är inte roligt längre!!!
Känns förjäkligt att gå och lägga sig på kvällen och känna att man verkligen inte vill att det ska bli morgon igen. För då vet man att man har en hel dag framför sig fylld av...ensamhet. Förut har det varit jobbigt att jobba hemifrån, ensam framför datorn. Kanske går jag ner till Konsum och bli glad av den mänskliga kontakt jag får med medelålderskvinnan som jag råkar krocka med mellan de trångt ställda hyllorna. Det handlar inte om mer än ett försynt "ursäkta mig". Men orden kommer i alla fall från en människa av kött och blod. Sedan får man gå till kassan och säga "tack" till kassören/kassörskan. Yay!!! Dagen är gjord!!
Men det är inte roligt längre!!!
Det har gått från jobbigt till rent fruktansvärt!! Det är som att vara arbetslös och gå hemma, fast ändå inte. Men det är så galet ensamt så det finns inte ord att beskriva det med!
Från att ha varit en person som aldrig var hemma för att jag sprang på möten på kåren, hängde/jobbade på kåren, var och tränade och träffade Norslundsmaffian. Jag var ju aldrig hemma...till ett socialt umgänge på 3 personer!! Medlålderskvinnan på Konsum, kassörskan och Erik. Det är inte nog för tillfredställa mitt sociala behov! Jag håller på att svälta på grund av brist på socialt liv! Vet du vad som händer när man har brist på det?
Man blir OTROLIGT nedstämd. Jag vill inte göra något. Nu tycker jag nästan att det är jobbigt att gå ut bland människor. Jag har blivit så van min ensamhet att den har nästan blivit "normalt" att sitta ensam. Man blir knäpp av att vara ensam! Det är vad man blir...KNÄPP!!
Det är inte roligt längre!!!
Men det är inte roligt längre!!!
Det har gått från jobbigt till rent fruktansvärt!! Det är som att vara arbetslös och gå hemma, fast ändå inte. Men det är så galet ensamt så det finns inte ord att beskriva det med!
Från att ha varit en person som aldrig var hemma för att jag sprang på möten på kåren, hängde/jobbade på kåren, var och tränade och träffade Norslundsmaffian. Jag var ju aldrig hemma...till ett socialt umgänge på 3 personer!! Medlålderskvinnan på Konsum, kassörskan och Erik. Det är inte nog för tillfredställa mitt sociala behov! Jag håller på att svälta på grund av brist på socialt liv! Vet du vad som händer när man har brist på det?
Man blir OTROLIGT nedstämd. Jag vill inte göra något. Nu tycker jag nästan att det är jobbigt att gå ut bland människor. Jag har blivit så van min ensamhet att den har nästan blivit "normalt" att sitta ensam. Man blir knäpp av att vara ensam! Det är vad man blir...KNÄPP!!
Det är inte roligt längre!!!
Ge mig en arbetkamrat eller två!!!
Väntar bara på att det ska bli januari nu. Så att jag vet var jag kommer att hamna och hur mitt liv kommer att se ut. Det är så jobbigt att inte veta något...men jag ser bara framåt. Jag ser inte ens månaderna som är kvar på detta året. Jag ser bara januari. "Se bortom problemet", sa mamma. Och det fungerar, för det mesta iaf. Mammor är kloka de. Vad gjorde man utan mamma?!
Jag längtar till ett jobb med arbetskamrater. Visst är det bevämt att jobba hemifrån. Kunna gå rakt upp ur sängen och till jobbet. Inte behöva duscha eller något. Inte behöva färdas kollektivt med en massa andra männiksor. Eller behöva ta cyklen i kylan. Nej, då är det bättre att sitta hemma ensam. Eller är det det? Nej. Jag längtar så fruktansvärt till att ha arbetskamrater igen! Kunna prata med någon, eller få knuffas med medresenärer i kollektivtrafiken påväg till jobbet. jag vill till och med höra trötta ungar skrika på bussen för att de inte vill till dagis, dricka kaffe med kollegerna trots att jag blir helt kaffedarrig. Jag skulle till och med tralla glatt påväg till jobbet när jag håller på att frysa stjärten av mig när det är 15 minus! Det är ju mysigt!
Dessutom måste jag ju få jobbarkompisar om inte för min egen skull, så för Eriks. Herre gud, han får ju inte sova! För när han kommit hem och vi har ätit osv. Då är det nästan sovdags och bums i säng. Och då sätter jag igång. För då har jag varvat ner... då ska jag prata!! Tills dess att Erik säger, "Du...jag tror jag måste sova lite nu". Jaha, jo, det kan vi väl. Fast jag ligger här helt svältfödd på mänsklig interaktion så jag håller på att spricker. Men visst kan vi sova. Jag ska försöka vara tyst om jag kan. Men det är ju inte alltid säkert att jag kan det =)
Men jag försöker iaf =)
Snart börjar jag hitta på egna arbetskamrater, som jag låtsas att jag fikar med i köket. Eller att jag står och hänger i dörren in till vardagsrummet (eller min min arbetskamrats kontorsrum) och pratar om väder och vind! =D
Nej, måtte det bli januari snart!!!
Jag längtar till ett jobb med arbetskamrater. Visst är det bevämt att jobba hemifrån. Kunna gå rakt upp ur sängen och till jobbet. Inte behöva duscha eller något. Inte behöva färdas kollektivt med en massa andra männiksor. Eller behöva ta cyklen i kylan. Nej, då är det bättre att sitta hemma ensam. Eller är det det? Nej. Jag längtar så fruktansvärt till att ha arbetskamrater igen! Kunna prata med någon, eller få knuffas med medresenärer i kollektivtrafiken påväg till jobbet. jag vill till och med höra trötta ungar skrika på bussen för att de inte vill till dagis, dricka kaffe med kollegerna trots att jag blir helt kaffedarrig. Jag skulle till och med tralla glatt påväg till jobbet när jag håller på att frysa stjärten av mig när det är 15 minus! Det är ju mysigt!
Dessutom måste jag ju få jobbarkompisar om inte för min egen skull, så för Eriks. Herre gud, han får ju inte sova! För när han kommit hem och vi har ätit osv. Då är det nästan sovdags och bums i säng. Och då sätter jag igång. För då har jag varvat ner... då ska jag prata!! Tills dess att Erik säger, "Du...jag tror jag måste sova lite nu". Jaha, jo, det kan vi väl. Fast jag ligger här helt svältfödd på mänsklig interaktion så jag håller på att spricker. Men visst kan vi sova. Jag ska försöka vara tyst om jag kan. Men det är ju inte alltid säkert att jag kan det =)
Men jag försöker iaf =)
Snart börjar jag hitta på egna arbetskamrater, som jag låtsas att jag fikar med i köket. Eller att jag står och hänger i dörren in till vardagsrummet (eller min min arbetskamrats kontorsrum) och pratar om väder och vind! =D
Nej, måtte det bli januari snart!!!
Utmaningar...
I vuxenlivet ingår att jobba, med jobb kommer också uppgifter och uppdrag, med dessa kan även utmaningar komma. Ibland känns utmaningarna roliga, spännande...åh ska jag! va kul! Vill DU att JAG ska göra detta! Har du VALT UT mig!
Eller så kan de upplevas...Det var en gång...
Jag satt med pennan i handen, antecknade, lyssnade på vad personen i andra ändan hade att säga. "Ja det låter intressant. Jaså?! Jaha! OJ!" Jag börjar svettas...eller fryser jag? Jag är inte helt säker. En sak är säker...jag skakar som ett asplöv. Nej men, vad är det här?! Nu kan jag nästan inte höra vad personen i andra änden säger. Jag får anstränga mig för att höra, men det är inte så lätt när hela sängen som jag sitter på gungar, känns som om jag sitter i en vattensäng med en vågmanskin inuti. Vågmaskinen är inställd på kuling...storm. Hjälp jag faller snart i golvet! Men jag sitter upprät. Nej, jag faller snart! Sitter fortfarande upprät...
Jag tror personen i andra änden har tagit ett grep kring min hals, för jag kan inte andas ordentligt. Jag tar mig för strupen. Det finns ingen hand kring halsen. Vems skulle det vara...det är ju bara jag här? Varför har jag så svårt att andas? Personen i andra änden säger. "Ja,men då säger vi så, så länge." Jag. "Mmmm, tack. Hejdå."
Herre gud, vad varmt det är här inne och det finns ju ingen luft. Jag måste ut! Väggarna kryper mot mig. Jag sitter i en tvåa, men det skulle lika gärna kunnat vara en cell på en gånger en meter. Jag måste ut! Men jag förmår inte röra mig. Jag blir sittande...
Eller så kan de upplevas...Det var en gång...
Jag satt med pennan i handen, antecknade, lyssnade på vad personen i andra ändan hade att säga. "Ja det låter intressant. Jaså?! Jaha! OJ!" Jag börjar svettas...eller fryser jag? Jag är inte helt säker. En sak är säker...jag skakar som ett asplöv. Nej men, vad är det här?! Nu kan jag nästan inte höra vad personen i andra änden säger. Jag får anstränga mig för att höra, men det är inte så lätt när hela sängen som jag sitter på gungar, känns som om jag sitter i en vattensäng med en vågmanskin inuti. Vågmaskinen är inställd på kuling...storm. Hjälp jag faller snart i golvet! Men jag sitter upprät. Nej, jag faller snart! Sitter fortfarande upprät...
Jag tror personen i andra änden har tagit ett grep kring min hals, för jag kan inte andas ordentligt. Jag tar mig för strupen. Det finns ingen hand kring halsen. Vems skulle det vara...det är ju bara jag här? Varför har jag så svårt att andas? Personen i andra änden säger. "Ja,men då säger vi så, så länge." Jag. "Mmmm, tack. Hejdå."
Herre gud, vad varmt det är här inne och det finns ju ingen luft. Jag måste ut! Väggarna kryper mot mig. Jag sitter i en tvåa, men det skulle lika gärna kunnat vara en cell på en gånger en meter. Jag måste ut! Men jag förmår inte röra mig. Jag blir sittande...
Inte ens kinesiska muren kan stoppa mig...jag klättrar över...
Man har gått fram genom livet...ca 8932 dagar och trott att man varit kär ett antal gånger. Men så kommer man en dag på att man faktiskt kanske aldrig varit kär tidigare. Är det så? Eller har man varit mer eller mindre kär?
Den dagen kom till mig för ett tag sedan...
Förr tyckte jag att kvinnor i amerikanska filmer var fåniga när de grät när de älskade med sin livs kärlek. Vem gör det liksom? Nu förstår jag varför...
Nu vet jag vad jobbiga och sorgliga avsked är...
Det är en skön känsla när man tänker att man vill och kan gå genom eld och vatten för att vara med den man älskar. Jag gör vad som helst för att vara där Han är...inte ens kinesiska muren kan stoppa mig eller 100 pansarvagnar som har sikte på mig...
Vägval
Jag valde väg A...fan. Jag tror jag valde fel...
Kommer jag att vara olycklig resten av mitt liv nu?
Kommer jag att vara olycklig resten av mitt liv nu?
Är det det här livet går ut på?
Jag mötte ett vägskäl i mitt liv idag...
Jag måste välja en utav vägarna. Båda vägarna är svarta och mörka kommer att göra mig olycklig.
Väg A - denna vägen är svart som natten. Inte bara mitt hjärta kommer att krossas utan även en andra persons hjärta. Jag kommer däremot ha en chans att nå mina drömmar, en dag kunna få mitt drömjobb.
Väg B - även denna väg är svart...kanske drar den mer åt grått. Denna väg innebär kärlek, men kanske olycka då jag har mindre chans att nå mina drömmars mål.
Jag hoppas nu på att den ljusa vägen skall byggas...
Varför får man inte bara vara fullständigt lycklig någon gång? Är det det här livet går ut på? Att vara liiiiite olycklig livet genom...i så fall var livet en jäkla dålig uppfinning.
Jag måste välja en utav vägarna. Båda vägarna är svarta och mörka kommer att göra mig olycklig.
Väg A - denna vägen är svart som natten. Inte bara mitt hjärta kommer att krossas utan även en andra persons hjärta. Jag kommer däremot ha en chans att nå mina drömmar, en dag kunna få mitt drömjobb.
Väg B - även denna väg är svart...kanske drar den mer åt grått. Denna väg innebär kärlek, men kanske olycka då jag har mindre chans att nå mina drömmars mål.
Jag hoppas nu på att den ljusa vägen skall byggas...
Varför får man inte bara vara fullständigt lycklig någon gång? Är det det här livet går ut på? Att vara liiiiite olycklig livet genom...i så fall var livet en jäkla dålig uppfinning.
