Det är inte roligt längre!!!
Känns förjäkligt att gå och lägga sig på kvällen och känna att man verkligen inte vill att det ska bli morgon igen. För då vet man att man har en hel dag framför sig fylld av...ensamhet. Förut har det varit jobbigt att jobba hemifrån, ensam framför datorn. Kanske går jag ner till Konsum och bli glad av den mänskliga kontakt jag får med medelålderskvinnan som jag råkar krocka med mellan de trångt ställda hyllorna. Det handlar inte om mer än ett försynt "ursäkta mig". Men orden kommer i alla fall från en människa av kött och blod. Sedan får man gå till kassan och säga "tack" till kassören/kassörskan. Yay!!! Dagen är gjord!!
Men det är inte roligt längre!!!
Det har gått från jobbigt till rent fruktansvärt!! Det är som att vara arbetslös och gå hemma, fast ändå inte. Men det är så galet ensamt så det finns inte ord att beskriva det med!
Från att ha varit en person som aldrig var hemma för att jag sprang på möten på kåren, hängde/jobbade på kåren, var och tränade och träffade Norslundsmaffian. Jag var ju aldrig hemma...till ett socialt umgänge på 3 personer!! Medlålderskvinnan på Konsum, kassörskan och Erik. Det är inte nog för tillfredställa mitt sociala behov! Jag håller på att svälta på grund av brist på socialt liv! Vet du vad som händer när man har brist på det?
Man blir OTROLIGT nedstämd. Jag vill inte göra något. Nu tycker jag nästan att det är jobbigt att gå ut bland människor. Jag har blivit så van min ensamhet att den har nästan blivit "normalt" att sitta ensam. Man blir knäpp av att vara ensam! Det är vad man blir...KNÄPP!!
Det är inte roligt längre!!!
Men det är inte roligt längre!!!
Det har gått från jobbigt till rent fruktansvärt!! Det är som att vara arbetslös och gå hemma, fast ändå inte. Men det är så galet ensamt så det finns inte ord att beskriva det med!
Från att ha varit en person som aldrig var hemma för att jag sprang på möten på kåren, hängde/jobbade på kåren, var och tränade och träffade Norslundsmaffian. Jag var ju aldrig hemma...till ett socialt umgänge på 3 personer!! Medlålderskvinnan på Konsum, kassörskan och Erik. Det är inte nog för tillfredställa mitt sociala behov! Jag håller på att svälta på grund av brist på socialt liv! Vet du vad som händer när man har brist på det?
Man blir OTROLIGT nedstämd. Jag vill inte göra något. Nu tycker jag nästan att det är jobbigt att gå ut bland människor. Jag har blivit så van min ensamhet att den har nästan blivit "normalt" att sitta ensam. Man blir knäpp av att vara ensam! Det är vad man blir...KNÄPP!!
Det är inte roligt längre!!!
Tack!
Ibland stöter man på en person i livet som påverkar ens liv väldigt mycket och är ett starkt stöd utan att egentligen vara dagligen närvarande, utan att vara en person som står en speciellt nära, utan att ha varit en person man kännt någon längre tid.
Jag började jobba och fick världens bästa chef - verksamhetsledare - mentor - coatch. Jag har faktiskt aldrig haft en bättre chef. Det vill jag tacka henne för. Efter att ha fått råd och tips har jag gjort vissa val och jag tror jag långsamt börjar hitta tillbaka till mig själv igen. Eller egentligen inte mitt gamla "själv", utan ett nytt. Det känns väldigt skönt...känner inte att jag har samma panik längre. Jag har börjat sova igen...ja nu har jag ju ryggen. Men innan den kom och störde...
Det känns som om jag har bestämt mig för att "såhär ska det vara, så ska det bli" och det är ingen annan som bestämt åt mig eller talat om för mig "såhär borde göra, det är klart att du ska göra såhär, jag skulle gjort såhär". Jag har gjort min helt egna plan och jag känner att faktiskt tror att jag har hittat rätt, det känns väldigt rätt.
Det är nog just här jag vill vara och "dit" jag vill komma sedan när jag gjort min resa. Hoppas att resan går efter rutten jag stakat ut. Men denna gången ska jag inte köra av vägen och ut i skogen och sedan åka vilse och bli förtvivlad. Jag har lovat mig själv att göra ett försök att träffa någon som lär mig att vara både kartläsare och köra på samma gång. Men framför allt lära mig...om jag kör fel...att inte få panik. Jag har sagt det länge...att jag ska träffa någon som lär mig att navigera och köra. Men nu har jag faktiskt letat upp några kandidater...
Jag är påväg tillbaka...fast ännu bättre! =)
Jag började jobba och fick världens bästa chef - verksamhetsledare - mentor - coatch. Jag har faktiskt aldrig haft en bättre chef. Det vill jag tacka henne för. Efter att ha fått råd och tips har jag gjort vissa val och jag tror jag långsamt börjar hitta tillbaka till mig själv igen. Eller egentligen inte mitt gamla "själv", utan ett nytt. Det känns väldigt skönt...känner inte att jag har samma panik längre. Jag har börjat sova igen...ja nu har jag ju ryggen. Men innan den kom och störde...
Det känns som om jag har bestämt mig för att "såhär ska det vara, så ska det bli" och det är ingen annan som bestämt åt mig eller talat om för mig "såhär borde göra, det är klart att du ska göra såhär, jag skulle gjort såhär". Jag har gjort min helt egna plan och jag känner att faktiskt tror att jag har hittat rätt, det känns väldigt rätt.
Det är nog just här jag vill vara och "dit" jag vill komma sedan när jag gjort min resa. Hoppas att resan går efter rutten jag stakat ut. Men denna gången ska jag inte köra av vägen och ut i skogen och sedan åka vilse och bli förtvivlad. Jag har lovat mig själv att göra ett försök att träffa någon som lär mig att vara både kartläsare och köra på samma gång. Men framför allt lära mig...om jag kör fel...att inte få panik. Jag har sagt det länge...att jag ska träffa någon som lär mig att navigera och köra. Men nu har jag faktiskt letat upp några kandidater...
Jag är påväg tillbaka...fast ännu bättre! =)
