Den lillas lilla liv...

Ibland stöter man på en person i livet som påverkar ens liv väldigt mycket och är ett starkt stöd utan att egentligen vara dagligen närvarande, utan att vara en person som står en speciellt nära, utan att ha varit en person man kännt någon längre tid. 
 
Jag började jobba och fick världens bästa chef - verksamhetsledare - mentor - coatch. Jag har faktiskt aldrig haft en bättre chef. Det vill jag tacka henne för. Efter att ha fått råd och tips har jag gjort vissa val och jag tror jag långsamt börjar hitta tillbaka till mig själv igen. Eller egentligen inte mitt gamla "själv", utan ett nytt. Det känns väldigt skönt...känner inte att jag har samma panik längre. Jag har börjat sova igen...ja nu har jag ju ryggen. Men innan den kom och störde...

Det känns som om jag har bestämt mig för att "såhär ska det vara, så ska det bli" och det är ingen annan som bestämt åt mig eller talat om för mig "såhär borde göra, det är klart att du ska göra såhär, jag skulle gjort såhär". Jag har gjort min helt egna plan och jag känner att faktiskt tror att jag har hittat rätt, det känns väldigt rätt. 

Det är nog just här jag vill vara och "dit" jag vill komma sedan när jag gjort min resa. Hoppas att resan går efter rutten jag stakat ut. Men denna gången ska jag inte köra av vägen och ut i skogen och sedan åka vilse och bli förtvivlad. Jag har lovat mig själv att göra ett försök att träffa någon som lär mig att vara både kartläsare och köra på samma gång. Men framför allt lära mig...om jag kör fel...att inte få panik. Jag har sagt det länge...att jag ska träffa någon som lär mig att navigera och köra. Men nu har jag faktiskt letat upp några kandidater...  

Jag är påväg tillbaka...fast ännu bättre! =)