Ge mig en arbetkamrat eller två!!!
Väntar bara på att det ska bli januari nu. Så att jag vet var jag kommer att hamna och hur mitt liv kommer att se ut. Det är så jobbigt att inte veta något...men jag ser bara framåt. Jag ser inte ens månaderna som är kvar på detta året. Jag ser bara januari. "Se bortom problemet", sa mamma. Och det fungerar, för det mesta iaf. Mammor är kloka de. Vad gjorde man utan mamma?!
Jag längtar till ett jobb med arbetskamrater. Visst är det bevämt att jobba hemifrån. Kunna gå rakt upp ur sängen och till jobbet. Inte behöva duscha eller något. Inte behöva färdas kollektivt med en massa andra männiksor. Eller behöva ta cyklen i kylan. Nej, då är det bättre att sitta hemma ensam. Eller är det det? Nej. Jag längtar så fruktansvärt till att ha arbetskamrater igen! Kunna prata med någon, eller få knuffas med medresenärer i kollektivtrafiken påväg till jobbet. jag vill till och med höra trötta ungar skrika på bussen för att de inte vill till dagis, dricka kaffe med kollegerna trots att jag blir helt kaffedarrig. Jag skulle till och med tralla glatt påväg till jobbet när jag håller på att frysa stjärten av mig när det är 15 minus! Det är ju mysigt!
Dessutom måste jag ju få jobbarkompisar om inte för min egen skull, så för Eriks. Herre gud, han får ju inte sova! För när han kommit hem och vi har ätit osv. Då är det nästan sovdags och bums i säng. Och då sätter jag igång. För då har jag varvat ner... då ska jag prata!! Tills dess att Erik säger, "Du...jag tror jag måste sova lite nu". Jaha, jo, det kan vi väl. Fast jag ligger här helt svältfödd på mänsklig interaktion så jag håller på att spricker. Men visst kan vi sova. Jag ska försöka vara tyst om jag kan. Men det är ju inte alltid säkert att jag kan det =)
Men jag försöker iaf =)
Snart börjar jag hitta på egna arbetskamrater, som jag låtsas att jag fikar med i köket. Eller att jag står och hänger i dörren in till vardagsrummet (eller min min arbetskamrats kontorsrum) och pratar om väder och vind! =D
Nej, måtte det bli januari snart!!!
Jag längtar till ett jobb med arbetskamrater. Visst är det bevämt att jobba hemifrån. Kunna gå rakt upp ur sängen och till jobbet. Inte behöva duscha eller något. Inte behöva färdas kollektivt med en massa andra männiksor. Eller behöva ta cyklen i kylan. Nej, då är det bättre att sitta hemma ensam. Eller är det det? Nej. Jag längtar så fruktansvärt till att ha arbetskamrater igen! Kunna prata med någon, eller få knuffas med medresenärer i kollektivtrafiken påväg till jobbet. jag vill till och med höra trötta ungar skrika på bussen för att de inte vill till dagis, dricka kaffe med kollegerna trots att jag blir helt kaffedarrig. Jag skulle till och med tralla glatt påväg till jobbet när jag håller på att frysa stjärten av mig när det är 15 minus! Det är ju mysigt!
Dessutom måste jag ju få jobbarkompisar om inte för min egen skull, så för Eriks. Herre gud, han får ju inte sova! För när han kommit hem och vi har ätit osv. Då är det nästan sovdags och bums i säng. Och då sätter jag igång. För då har jag varvat ner... då ska jag prata!! Tills dess att Erik säger, "Du...jag tror jag måste sova lite nu". Jaha, jo, det kan vi väl. Fast jag ligger här helt svältfödd på mänsklig interaktion så jag håller på att spricker. Men visst kan vi sova. Jag ska försöka vara tyst om jag kan. Men det är ju inte alltid säkert att jag kan det =)
Men jag försöker iaf =)
Snart börjar jag hitta på egna arbetskamrater, som jag låtsas att jag fikar med i köket. Eller att jag står och hänger i dörren in till vardagsrummet (eller min min arbetskamrats kontorsrum) och pratar om väder och vind! =D
Nej, måtte det bli januari snart!!!
Kommentarer
Trackback
