Den lillas lilla liv...

Sitter och jobba lite vid min dator när det ringer i telefonen...OH NEJ SHIT DET ÄR ETT OKÄNT NUMMER VA JOBBIGT!
Så brukar jag tänka vanligtvis också, fast då i gemener. Alltid  när jag blir förkyld tappar jag rösten, slår aldrig fel. Jag är förkyld just nu...guess what!? Jag är hes och kan inte prata... 

Hur som helst...jag kan ju inte strunta i att svara.

Jag svarar:
- Hej det är Veronica (Lät mer som ett sånt där rosslande som uppkommer när offer i skräckfilm dör, för att de har halsen full med blod...jag har ju inte halsen full med blod nu utan...jo, ja ni förstår)
Personen i andra änden, vi kallar honom X:
- 
Ja, det var tyst
Så jag:
- Cccccchhhhhhhaaaaåååååå 
X:
- Ehhhh, är det här Veronica.
Jag:
- aaaaaa (viskar)
X:
- Du låter lite sjuk!!??
Jag:
- No, shit!! Tror du!!?
Nej det sade jag inte jag tänkte. Sedan började vi fnissa, för jag fick inte fram några ljud. 
Så han fick hålla en monolog i telefon. Medan jag viskade aaaaahhhhh (som skulle betyda ja, för att det skulle framgå att jag inte lagt på, dött eller helt enkelt inte lyssnade.
 
Men allvarligt, det är så himla jobbigt att vara förkyld och heta Veronica. Finns inte en gång jag inte blir hes. 
Och det jobba är att jag tycker om att prata också. Erik tycker väl det är skitskönt nu, "när bruden håller käft ett tag".
Nej, det säger han inte. Han tar han om sin lilla sjukling så fint.

Nu ska jag ta hand om broccolin. Ska göra blomkål och broccoligratäng =)